Svensk-Polska Samfundet tillkom som ett resultat av ett kontaktskapande arbete grundat på ett kulturellt intresse för och en känslogemenskap med Polens folk under första världskriget. Det tog dock ytterligare ett antal år innan den ursprungliga Svensk-Polska föreningen i Stockholm bildades 1926, som sedermera ombildades till dagens samfund. I den första styrelsen ingick på den tiden många kända svenskar som t ex professor Nils Wohlin, författarinnan Marika Stjernstedt och generalkonsul Torsten Kreuger.
Polsk-Svenska föreningen/Samfundet
Samma år, 1926, bildades det också en polsk-svensk förening i Polen lokaliserad till Warszawa. Även den föreningen har genom tillkomsten av flera lokala föreningar samlats i ett förbund. Verksamheten pågår ännu idag, huvudsakligen i Warszawa och Wroclaw. Våra gratulationer går därför också till vår systerorganisation i Polen detta gemensamma jubileumsår.
Verksamheten beskrivs i vår Minnesbok
Sedan bildandet har nu åttiofem år passerat och mycket har ju hänt under alla dessa år. Såväl det svenska som det polska samhället har förändrats och utvecklats undre tider av varierande dramatik och vedermödor. Krigens förstörelse, folkförföljelser och ofrihet har för lång tid satt sina djupa spår hos det polska folket. För svenskt vidkommande har vi lyckligtvis undgått sådana fasor och våra umbäranden får betraktas som små i ett jämförande perspektiv. Men det har då också betytt att Sverige och Sveriges folk kunnat bistå och haft en uppskattad närvaro för polackerna på olika sätt under de gångna åren.
Intresset för och stödet till Polen och dess folk har oavsett kriser och skeenden funnits i Sverige. Många, både samhälleliga och frivilliga, insatser har varit legio under alla tider. Många har djupt känt och praktiskt arbetat för de drabbade under tider av ofrihet och förtryck. Vad som uträttats av Samfundet/föreningarna och dess medlemmar under olika tider beskrivs i den Minnesbok som utgavs 2010.
Samfundet täckte hela Sverige
1976 då intresset för Polen var som störst ombildades föreningen till ett Samfund i vilket Stockholmsföreningen och nio ytterligare föreningar ingick. Samfundet täckte då hela Sverige. Verksamheten varierade dock väldigt i de olika föreningarna och tyvärr redan på 1980-talet föll flera i träda för att senare upphöra i brist på engagerade människor och reell verksamhet.
Samfundet utvidgas
Inför 2000-talet fanns enbart tre föreningar kvar med verksamhet, Stockholms-, Skåne-, och Blekingeföreningen. En åldrande medlemskader, föreningslivets utveckling och naturligtvis våra respektive samhällens utveckling är bl a några betydelsefulla orsaker till detta. Därtill har också Polens frigörelse, inträde i såväl Nato som EU med tillhörande ekonomisk utveckling varit avgörande faktorer för en förändrad inriktning av föreningarnas verksamhet.
Men redan något år in på det nya seklet fann vi allt oftare tecken på att Polen, det polska samhället med dess kultur och själ fortfarande är intressant i Sverige. Det gällde ”bara” för medlemmar/föreningar fånga upp intresset och lotsa människorna in i vår gemenskap. Konkurrensen om människors tid är knivskarp samtidigt som de ideellt arbetande stadigt minskar i antal. I sanning en tuff utmaning. Men resultat har också nåtts. Idag är vi sju föreningar genom tillkomsten av Göteborgs-, Uppsalas-, Gotlands och nu senast Västmanlandsföreningen. Deras verksamhet varierar naturligtvis, styrd av de förutsättningar som finns lokalt, men i sin egna form mycket uppskattad.
Samfundet och framtiden
Den senare tidens utveckling ger oss gott hopp om framtiden. Vi konstaterar att intresset för de värden och mål Samfundet med dess föreningar står för är intressanta för många. Grannländerna vid Östersjön har alla skäl att utbyta idéer och erfarenheter och samarbeta inom olika områden t ex miljö och energi.
Därför tror jag fast på en framtid för Samfundet, på våra föreningars arbete, på våra goda relationer med Polen och jag ser fram mot nästa jubileum dvs att hylla de nittio. Ett stort tack till föreningarna och dess medlemmar för era goda insatser under de gångna åren och jag önskar er alla lycka till med det fortsatta arbetet kommande år.
Hans Bjernby
Samfundets ordförande Hans Bjernby ser tillbaka på 80 års verksamhet
(Infördes i Svensk-Polsk Bulletin 1/2006)
När Svensk-Polska Samfundet bildades 1926 hade Polen bara upplevt några få år som självständig nation. Andra världskriget drabbade polackerna hårt, men det svenska intresset för grannlandets kultur har hela tiden hållits levande. I och med 90-talet har landet stadigt gått framåt.
1926 bildades också en broderorganisation i Polen och båda samfunden har haft som sin ledstjärna att utveckla relationerna mellan länderna.
Vårt Samfund fyller 80 år i år, en ansenlig ålder även för en förening. Under dessa åtta decennier har mycket hänt i världen, i Sverige och i synnerhet i Polen. Det skulle ta lång tid att gå in på alla händelser som utgjort bakgrund för våra länders respektive utveckling. Jag begränsar mig därför till en mer allmän betraktelse och i övrigt hänvisar till en kommande minnesbok över Samfundets och dess föreningars verksamhet under de gångna 80 åren. Minnesboken planeras utkomma under hösten för att också kunna ta med något från jubileumsårets verksamhet.
Starkt intresse för kulturutbyte
År 1926 bildades den Svensk-Polska föreningen, sedermera Samfundet, i ett läge då Polen endast upplevt några år som självständig nation och fortsatt befann sig i sökande efter sina nya former. Tankarna hade funnits tidigare men först efter första världskrigets slut gavs de reella möjligheterna att skapa en ny organisation med huvudsyfte att stärka och utveckla de kulturella förbindelserna mellan de två länderna. Även Sverige var vid den tiden politiskt och ekonomiskt instabilt, men intresset för Polens kultur var mycket levande.
Båda länderna har sedan dess gått olika vägar med högst växlande öden. För Polens del betydligt mer dramatiska för att inte säga ödesdigra. De nu aktuella 80 åren inleddes med den ljusa mellankrigstiden som dock förbyttes i de mörka tiderna under andra världskriget och ofriheten och förtrycket under lång tid därefter. Först med 90-talets nyvunna frihet har Polen tillåtits vandra fram i den europeiska gemenskapen, ständigt växande i social och ekonomisk styrka.
Ledstjärna i Sverige och Polen
Det bör nämnas att en broderorganisation i Polen bildades samtidigt 1926. Båda organisationerna finns alltså kvar idag, vilket säger en hel del om hållfastheten i de idéer och värden som föreningarna utgår ifrån i sin verksamhet. Under alla dessa tiders skiftningar har således vårt Samfund med sina föreningar, liksom sina polska motsvarigheter, hållit en rak kurs och som ledstjärna för sitt arbete haft en strävan att utveckla och stärka relationerna mellan våra länder. Det har bl a inneburit betydande svenska humanitära insatser, i synnerhet under de svåra krigsåren 1939-1945, underlättande av handelsutbyte och ett stort kontaktskapande kulturellt utbyte. Många hjälpinsatser kan redovisas från orter över hela landet.
Eldsjälar att beundra
Det avgörande arbetet över gränserna har oftast utförts av medlemmarna i lokala föreningar besjälade av en beundransvärd vilja att hjälpa andra utsatta människor. Det är alla dessa eldsjälar som givit den stora bredd vi haft i vår verksamhet. Mycket idogt och beundransvärt arbete har således utförts i Samfundets namn. Relationerna mellan våra länder har successivt utvecklats, men varit särskilt starka under år då Polen lidit under förtryck och umbäranden.
Växande möjligheter
Förutsättningarna för vår verksamhet har från 90-talet förändrats betydligt. Dels har det fria Polen börjat sin snabba marsch mot ett modernt och rikare samhälle med växande möjligheter att samarbeta över gränserna på lika villkor. För vår del drabbades vi av viss samhällelig stagnation redan i slutet på 80-talet som påverkade förutsättningarna för gemene man.
I föreningsverksamheten uppstod en mycket märkbar konkurrens om de personer som arbetar på ideell grund. Det har också påverkat vårt Samfund genom minskat medlemsantal och därmed färre aktiva föreningar. Intresset för Polen med dess kultur, turism, handel har dock funnits hela tiden och glädjande tecken finns om att intresset är under starkt ökande t ex i Göteborg och Uppsala där de ”nygamla” föreningarna genomför verksamhet under 2006.
Samfundets plats i framtiden
Jag finner då att, fast det nu råder andra och bättre tider i våra länder är det fortsatt viktigt att tillgodose behoven av goda relationer på många områden mellan de båda grannländerna vid Östersjön. Intresset för Polen är stort, det gäller att tillvarata och kanalisera intresset till vår organisation. I det arbetet har vi numera stor hjälp av den nya medlemstidningen Svensk-Polsk Bulletin och vår hemsida på internet.
Enligt min mening finns det således en uppgift för våra föreningar i vårt samfund, en uppgift som vilar på en opolitisk grund, inrymmer gemensamma värden och har klara mål för verksamheten. Vi har en bra plattform att stå på inför framtiden. I den fasta förvissningen lyckönskar jag Samfundet, föreningarna och alla våra medlemmar till ett bra utfört arbete under de gångna 80 åren och önskar er alla ett stort lycka till i det fortsatta arbetet.
Hans Bjernby
Svensk-Polska Samfundets minnesbok
– ett sammandrag
Varför svenskt-polskt samfund?
Svensk-Polska Samfundet bildades 1926 i Stockholm under ursprungligt namn av Svensk-Polska Föreningen. Dess syfte var att främja framför allt ekonomiska och kulturella förbindelser mellan Sverige och det genom Versaillesfreden återupprättade Polen. Många av den tidens mest kända personligheter återfanns bland stiftarna. Bl.a. den polskättade författarinnan Marika Stiernstedt, Stockholms-Tidningens ägare Torsten Kreuger, som även var en av de ledande personerna i Polska Tändsticksbolaget och ett tag polsk generalkonsul i Stockholm. Därifrån hämtades också direktören och generalkonsuln Carl Herslow. ASEA-chefen J. S. Edström återfanns bland stiftarna liksom L M Ericssonchefen, direktören Hemming Johansson. Den förste ordföranden i Föreningen blev professorn och politikern Nils Wohlin (1923-24 handelsminister och 1928 finansminister). Polens minister i Stockholm A. Wysocki var starkt engagerad i såväl bildandet som den efterföljande verksamheten. Hans två efterträdare under 1930-talet K. Rozwadowski och A. Roman ägnade Föreningen starkt intresse. Efter 1989 har Republiken Polens ambassadörer i Stockholm, framförallt de senaste, Marek Prawda och Michal Czyz, visat Samfundet synnerligen varmt intresse och på olika sätt stöttat verksamheten.
Samtidigt som denna förening bildades i Stockholm stiftades motsvarande systerorganisation i Warszawa, Polsk-Svenska Föreningen.
Polens nationalhjälte passerar Sverige 1797
För att erinra om det stora intresset för Polen inte minst under senare delen av 1700-talet samt under 1800-talet inleds berättelsen med några återbilder av forna tider. I ett av de första kapitlen berättas om generalen Tadeusz Kosciuszko och det s.k. Kosciuszko-upproret 1794. Efter detta fängslades Kosciuszko. Han placerades i ryskt fångläger men i början av 1797 blev han frisläppt. Han beslöt sig för att söka sig till Amerika. Enda vägen dit var via Finland och Sverige. Efter en vistelse i Stockholm färdades denne därifrån till Göteborg för att få överfart. På vägen dit gjordes en avstickare till Trollhättan för att bese det väldiga kanalbygget. Kosciuszko var tydligen nöjd med det mottagande som visats honom i Sverige och skrev i Kanalverkets besöksbok på franska en varmhjärtad hälsning till det svenska folket. Översatt lyder den: ”Gud hjälpe detta tappra och ädla folk i alla dess förehavanden”. Av en händelse upptäcktes denna anteckning 1932 av Svensk-Polska Samfundets sekreterare K. G. Fellenius.
I samband med det första stora upproret 1830 visade framför allt ungdomen och då företrädesvis den s.k.” studerade” ungdomen starka sympatier för Polen. I Lund bestämde sig tre medicine studerande för att träda i polsk sjukvårdstjänst. I samband med deras avfärd till Polen samlades 200 studenter vid Universitetet för att ta farväl. När Warszawas fall blev bekant skrev den kände svenske skalden Orvar Odd en dikt, ”Warszawas fall”, som strax därefter publicerades i Aftonbladet.
Polenvännerna Tegnér och Söderblom
En person som kom att inta en alldeles särskild polskvänlig inställning under denna tid var biskopen och nationalförfattaren Esaias Tegnér. Redan från barndomen hade han intagit en stark ställning mot Ryssland. Han var god vän med Sveriges siste minister i det fria Polen, Lars von Engeström. I Tegnérs omfattande korrespondens förekommer gång på gång tankar om polackerna. Sommaren 1831 företog Tegnér en badresa till Karlsbad där han träffade den polske generalen Skrzynecki med vilken han slöt varma vänskapsband. Innan de skildes åt bad Skrzynecki om den svenske protestantiske biskopens välsignelse över sitt arbete. Tegnér tvekade något, men de olika kristna lärorna till trots beslöt han att villfara Skrzyneckis önskan och denne föll på knä på marken. Tegnér lyste välsignelse över honom och den stora livsuppgift denne satt sig före. Tegnér sade efteråt att han hade känt detta som det mest stämningsfulla och högtidligaste ögonblicket i sitt liv.
I samband med frihetskriget 1863 bildades en polsk kommitté i Stockholm. Den polska Frihetsbönen hade vid denna tidpunkt på ett mästerligt sätt översatts till svenska. Den kom snart att ljuda på allas läppar. I tidningen skrevs bl.a. ”att den sjöngs på sin djupt sorgliga melodi på alla Stockholms gator och gränder. Vart man gick fick man höra den”.
1916 höll Sveriges ärkebiskop, den store ekumenikern Nathan Söderblom, ett föredrag betitlat: ”Kyrkan och kriget” och yttrade bl.a. att ”en enda vinst har jag funnit i sorgespelet världskriget och det kan uttryckas i ordet Polen. Det är något underbart detta att Polen får eget liv igen, en stat som tidigare gjort sådana insatser i den västerländska civilisationen”.
Kryssningar till Stockholm
På Polens självständighetsdag den 11 november 1935 samlades 200 festklädda personer till soiré på Grand Hotel Royal i Stockholm. Längst fram från höger ses bl.a. polske legationschefens A. Roman maka, Sveriges arvprins Gustaf Adolf, prinsessan Sibylla och Polens legationschef i Stockholm A. Roman (Pressbild Stockholms – Tidningen – Samfundets arkiv).
Svenskt lektorat i Krakow
Föreningen medverkade till att ett lektorat i svenska språket inrättades vid Jagellonska Universitetet i Krakow. Den utnämnde lektorn Knut Olof Falk kom sedermera att bli professor i slaviska språk vid Universitetet i Lund. Han intresserade sig mycket för området kring Szwajzarja och resterna av den jatvingska folkstammen och dess kultur. Efter hans död överlämnade hösten 2007 hans änka Dagmar Falk vid en ceremoni på Republiken Polens Generalkonsulat i Malmö hela forskningsarvet till Regionmuseet i Suwalki. I samband utsågs fru Falck till hedersmedborgare i Suwalki.
Föredrag och utställningar
En utställning om polsk grafik ägde 1934 rum på Nationalmuseum i Stockholm. Då hade den tidigare bildade Warszawaföreningen fått tillskott i och med att föreningar bildats i Gdynia, Krakow, Katowice och Poznan. Den så aktive sekreteraren Fellenius höll föredrag på olika platser i Polen och i Lodz besöktes föredraget av över1200 personer. Föreningen skänkte svensk skönlitteratur till Universiteten i Warszawa och Krakow ävensom till de olika polsk-svenska föreningarna. Vid den stora konstindustriutställningen i Warszawa 1938 var Föreningen representerad i utställningsbestyrelsen.
The Swedish Connection – dubbelbottnad verksamhet
ASEA-direktören Sven Norrman under fredlig förkrigspromenad i Warszawa. (Källa: Józef Lewandowski, Knutpunkt Stockholm, Bokförlaget Atlantis)
1944
Andra världskriget satte starka pro-polska rörelser i gång. I Stockholm bildades en polsk hjälpkommitté. Föreningen drog genom olika arrangemang in betydande belopp, som sedan användes till hjälp till dels flyktade polacker och dels direkt in till Polen. Polska Röda Korset hade upprättat en avdelning i Stockholm med vilken Föreningen samarbetade nära. 1944 publicerade Albert Bonniers Förlag en skrift med titeln ”1944”. Denna skrift ingick som bilaga till författarna Eyvind Johnsons och Gunnar Almstedts gripande och engagerande skrift om Warszawaupproret 1944. Denna blev en svidande vidräkning med dem som svikit Polen och Warszawa. Författarna slutade med: ”De polska trupperna deltar i förföljandet. De har gått över en av Seinebroarna. En skylt på vägen bär inskriptionen ´Vägen till Warszawa´. Warszawa är ett lösenord. Skall de civiliserade folken låta Warszawa och allt vad detta begrepp innebär av frihetslidelse och frihetskamp lämnas utan hjälp? Kan vi ännu säga att Polens affärer inte angår oss? Måste den vädjan till mänskligheten om åtminstone moralisk hjälp, som den hemliga polska radiosändaren dygn efter dygn sänder ut i världen från det isolerade Warszawa, möta döva öron också i detta fria, upplysta land?”.
Warszawaveckan 1946 och barnsjukhus i Otwock
Svenska sjuksköterskor i Otwock, 1946. (Arkiv: Sonja Lundberg)
Lokalföreningar bildas
Efterkrigsårens första tid präglades för Föreningen av olika hjälpåtgärder. Lokala kommittéer tillskapades vilka efter 1976 kom att utgöra självständiga föreningar. 1959 genomfördes ett ordförandeskifte. Då tog överläkaren Harry Neumüller över klubban. Han var väl förtrogen med Polen efter att direkt efter kriget lett de svenska hjälpinsatserna med tuberkulosbekämpning, dels i mobila kliniker och dels på barnsjukhuset i Otwock. Vid 40-årsjubiléet 1966, som genomfördes på Stockholms stadshus, deltog en större delegation från Warszawa. Högtidstalet hölls av tidigare ordföranden Carl Albert Anderson. Han framhöll bl.a. ”När jag med min gamle vän Tolwinski- dåvarande ordföranden i Warszawas stadsfullmäktige- såg ruinerna 1947 och hörde hans förtröstan och tro på framtiden, kände jag instinktivt denna vilja och kraft hos honom som ett uttryck för den polska folksjälen. I dag finns i Warszawa de fullödiga bevisen för att viljan var en stormande, ja en betvingande verklighet. Jag böjer ödmjukt mitt huvud inför detta folkliga stordåd och jag lyckönskar Svensk-Polska Föreningen ej blott till Föreningens 40-åriga jubileum utan också till förmån att få arbeta för främjandet av förbindelserna med ett folk präglat av så högtstående kvaliteter”.
Femtioårsjubileum
Förhållandet mellan Föreningen och folkrepubliken Polens ambassad hade i stort sett varit gott under tiden efter andra världskriget. Inga direkta försök därifrån att ingripa i verksamheten hade noterats. Föreningens företrädare hade också mycket klart och tydligt deklarerat Föreningens opolitiska ställning. Därför hade också regelmässigt ambassadören och ambassadpersonal deltagit i olika aktiviteter. Men 1968 försämrades förhållandet starkt. Detta efter Warszawapaktens väpnade intervention i samband med den s.k. Pragvåren. Föreningen protesterade starkt. Det var dock inte enbart mellan Föreningen och ambassaden som det blev frostigt. Ett planerat besök av den polske premiärministern Jozef Cyrankiewicz sköts på framtiden.
1974 tillträdde direktören Georg B. Mazur som ordförande. Under hans tid arrangerades 1976 ett mycket högtidligt 50-årsjubileum på Stockholms stadshus. I samband därmed fastställdes det nya föreningsnamnet Svensk-Polska Samfundet. De lokala avdelningarna blev självständiga föreningar under Samfundets egid. 1979 lämnade Mazur ordförandeskapet till en av Sveriges högste och mest välkända jurister, regeringsrådet Gustaf Petrén. Han kom, inom sitt yrkesområde, för övrigt att medverka till att Polen som första öststatsland inrättade en befattning som justitieombudsman. Petrén hade 1988 hållit en föreläsning i Sejmen om denna institution och bara kort tid därefter inrättades ämbetet i Polen.
Hjälptransporter
Under de på 1970- och 1980-talen så svåra förhållandena i Polen medverkade och organiserade Svensk-Polska Samfundet olika hjälptransporter. Även besök hos systerföreningarna genomfördes frekvent. När krigstillståndet proklamerades den 13 december 1981 befann sig en större grupp Samfundsmedlemmar från Sverige i Wroclaw. Det blev en relativt dramatisk hemresa. Under de närmaste åren därefter kom Samfundet att framför allt genom föreningarna i Blekinge och Skåne medverka i hjälptransporter. Blekingeföreningen genomförde den största enskilda transporten. Själv hade författaren av denna minnesbok förmånen att under krigstillståndstiden få tjänstgöra som delegat för Internationella Röda Korset i Polen. Det var under den tiden mitt starka intresse för Polen befästes.
Ordförandeskifte
Blekingeföreningen firade sitt femårsjubileum 1980 ombord på polska skeppet Dar Pomorza. Fr.v. kommunalrådet Mats Olsson i Karlshamn, ordföranden Karin Maltestam, landshövding Camilla Odnoff, Samfundets ordförande Gustaf Petrén med hustru Mary Anne. Foto: Jan Maltestam
Polen åter fri nation
1989 – det magiska året. Det första fria valet. Den förste icke-kommunistiske presidenten Lech Walesa. Ett glädjens år. Det som börjat i Gdansk 1980 blev till vad man hoppats på, men kanske inte helt vågat tro skulle hända så snabbt och oblodigt – Polens och Europas frigörelse. Samfundet har därefter med största intresse deltagit i den fortsatta utvecklingen. Livlig verksamhet mellan föreningarna har ägt rum. Lokalföreningar i Sverige finns nu i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Blekinge, Skåne och på Gotland. Nära utbyte med de polska systerföreningarna sker årligen. Inte minst kommer svenska föreningsmedlemmar till Polen i samband med midsommar- och Lucia-firandet.
Utställningar
Svensk-Polska Samfundet har deltagit i och arrangerat ett flertal utställningar under de senaste åren. Bl.a. kunde vi visa frihetsutställningen Polens sak är vår redan 2004. En egenproducerad utställning om Den humanitära hjälpen till Polen gjordes då också och visades i bl.a. Göteborg och Landskrona. I samband med Polen-året i Sverige 2003 visades utställningen Polens väg till frihet – med Solidarnosc till Europa. Denna utställning återkom senare 2007 då den visades i Landskrona. Utställningen öppnades av Republiken Polens ambassadör i Stockholm Michal Czyz och borgmästaren i Landskrona, Lennart Söderberg, i närvaro av bl.a. statsrådet Christina Husmark-Persson, Sveriges ambassadör i Warszawa Tomas Bertelman, generalkonsuln i Malmö Jaroslaw Lasinski. och Polska Institutets direktör Katarzyna Tubylewicz Hösten 2006 hade genomförts en utställning om det bästa av det bästa från Malbork- Den brinnande stenen – Bärnsten från Polen. 25.000 personer besökte utställningen som öppnades av Republiken Polens ambassadör i Stockholm Michal Czyz. Framförallt Blekingeföreningen har under årens lopp genomfört en omfattande utställningsverksamhet, företrädesvis inom konstområdet. Denna förening har utmärkta kontakter med det polska konstlivet, framförallt i Krakow.
Samfundet 2010
Lokalföreningarna har arbetat starkt. Ibland har det varit litet upp och ned. Några föreningar har varit vilande men under de senaste åren har en märkbar konsolidering skett. Verksamheten bedrivs nu mycket kraftfullt i Stockholms-, Blekinge- och Skåneföreningarna. I Uppsala och Göteborg har de gamla föreningarna återuppstått och visar nu en imponerande verksamhet. 2006 kunde en ny förening skåda ljuset, Gotlandsföreningen. Denna har på ett alldeles utmärkt sätt satt Polen på kartan. Där bedrives också genom dess ordförande en engagerande verksamhet bland högstadieeleverna, som årligen besöker Polen och Auschwitz.
Sammantaget ser föreningsverksamheten lovande ut. I och med Polens inträde i Europeiska Unionen och det nära Östersjösamarbetet står vi varandra än närmare nu. Mellan Sverige och Polen har de tidigare så fasta banden knutits än fastare. Må de så bestå.
Tor Johanson
Tor Johanson som rödakorsdelegat i Polen sommaren 1982. Arkivfoto: Jan Birgersson, Svenska röda korset.
