Svensk-Polska Samfundets minnesbok

Posted on januari 26, 2009 in Samfundets historia | 0 comments

Svensk-Polska Samfundets minnesbok
– ett sammandrag

Varför svenskt-polskt samfund?
Samfundets_minnesbokSvensk-Polska Samfundet bildades 1926 i Stockholm under ursprungligt namn av Svensk-Polska Föreningen. Dess syfte var att främja framför allt ekonomiska och kulturella förbindelser mellan Sverige och det genom Versaillesfreden återupprättade Polen. Många av den tidens mest kända personligheter återfanns bland stiftarna. Bl.a. den polskättade författarinnan Marika Stiernstedt, Stockholms-Tidningens ägare Torsten Kreuger, som även var en av de ledande personerna i Polska Tändsticksbolaget och ett tag polsk generalkonsul i Stockholm. Därifrån hämtades också direktören och generalkonsuln Carl Herslow. ASEA-chefen J. S. Edström återfanns bland stiftarna liksom L M Ericssonchefen, direktören Hemming Johansson. Den förste ordföranden i Föreningen blev professorn och politikern Nils Wohlin (1923-24 handelsminister och 1928 finansminister). Polens minister i Stockholm A. Wysocki var starkt engagerad i såväl bildandet som den efterföljande verksamheten. Hans två efterträdare under 1930-talet K. Rozwadowski och A. Roman ägnade Föreningen starkt intresse. Efter 1989 har Republiken Polens ambassadörer i Stockholm, framförallt de senaste, Marek Prawda och Michal Czyz, visat Samfundet synnerligen varmt intresse och på olika sätt stöttat verksamheten.

Samtidigt som denna förening bildades i Stockholm stiftades motsvarande systerorganisation i Warszawa, Polsk-Svenska Föreningen.

Polens nationalhjälte passerar Sverige 1797
För att erinra om det stora intresset för Polen inte minst under senare delen av 1700-talet samt under 1800-talet inleds berättelsen med några återbilder av forna tider. I ett av de första kapitlen berättas om generalen Tadeusz Kosciuszko och det s.k. Kosciuszko-upproret 1794. Efter detta fängslades Kosciuszko. Han placerades i ryskt fångläger men i början av 1797 blev han frisläppt. Han beslöt sig för att söka sig till Amerika. Enda vägen dit var via Finland och Sverige. Efter en vistelse i Stockholm färdades denne därifrån till Göteborg för att få överfart. På vägen dit gjordes en avstickare till Trollhättan för att bese det väldiga kanalbygget. Kosciuszko var tydligen nöjd med det mottagande som visats honom i Sverige och skrev i Kanalverkets besöksbok på franska en varmhjärtad hälsning till det svenska folket. Översatt lyder den: ”Gud hjälpe detta tappra och ädla folk i alla dess förehavanden”. Av en händelse upptäcktes denna anteckning 1932 av Svensk-Polska Samfundets sekreterare K. G. Fellenius.

I samband med det första stora upproret 1830 visade framför allt ungdomen och då företrädesvis den s.k.” studerade” ungdomen starka sympatier för Polen. I Lund bestämde sig tre medicine studerande för att träda i polsk sjukvårdstjänst. I samband med deras avfärd till Polen samlades 200 studenter vid Universitetet för att ta farväl. När Warszawas fall blev bekant skrev den kände svenske skalden Orvar Odd en dikt, ”Warszawas fall”, som strax därefter publicerades i Aftonbladet.

Polenvännerna Tegnér och Söderblom
En person som kom att inta en alldeles särskild polskvänlig inställning under denna tid var biskopen och nationalförfattaren Esaias Tegnér. Redan från barndomen hade han intagit en stark ställning mot Ryssland. Han var god vän med Sveriges siste minister i det fria Polen, Lars von Engeström. I Tegnérs omfattande korrespondens förekommer gång på gång tankar om polackerna. Sommaren 1831 företog Tegnér en badresa till Karlsbad där han träffade den polske generalen Skrzynecki med vilken han slöt varma vänskapsband. Innan de skildes åt bad Skrzynecki om den svenske protestantiske biskopens välsignelse över sitt arbete. Tegnér tvekade något, men de olika kristna lärorna till trots beslöt han att villfara Skrzyneckis önskan och denne föll på knä på marken. Tegnér lyste välsignelse över honom och den stora livsuppgift denne satt sig före. Tegnér sade efteråt att han hade känt detta som det mest stämningsfulla och högtidligaste ögonblicket i sitt liv.

I samband med frihetskriget 1863 bildades en polsk kommitté i Stockholm. Den polska Frihetsbönen hade vid denna tidpunkt på ett mästerligt sätt översatts till svenska. Den kom snart att ljuda på allas läppar. I tidningen skrevs bl.a. ”att den sjöngs på sin djupt sorgliga melodi på alla Stockholms gator och gränder. Vart man gick fick man höra den”.

1916 höll Sveriges ärkebiskop, den store ekumenikern Nathan Söderblom, ett föredrag betitlat: ”Kyrkan och kriget” och yttrade bl.a. att ”en enda vinst har jag funnit i sorgespelet världskriget och det kan uttryckas i ordet Polen. Det är något underbart detta att Polen får eget liv igen, en stat som tidigare gjort sådana insatser i den västerländska civilisationen”.

Kryssningar till Stockholm

11 november 1935 - soiré på Grand Hotel Royal i Stockholm.

På Polens självständighetsdag den 11 november 1935 samlades 200 festklädda personer till soiré på Grand Hotel Royal i Stockholm. Längst fram från höger ses bl.a. polske legationschefens A. Roman maka, Sveriges arvprins Gustaf Adolf, prinsessan Sibylla och Polens legationschef i Stockholm A. Roman (Pressbild Stockholms – Tidningen – Samfundets arkiv).

Det starka intresset för Polen resulterade i att i april 1924 bildades en Svensk-Polsk kommitté för firandet av nationaldagen den 3 maj. Man beslöt vid detta firande att försöka bilda en Svensk-Polsk Förening och detta resulterade i stiftandet 1926. Samfundet eller Föreningen, som vår sammanslutning hette fram till 1976, firade regelbundet Polens nationaldag med en högtidssammankomst. Verksamheten under förkrigsåren bestod företrädesvis av kulturella arrangemang. Vidare var man bland mycket annat värdar för en livlig turisttrafik med bl.a. fartygen Gdansk och Gdynia, men även de stora atlantångarna Pulaski och Kosciuszko. 1930 kom många polacker för att delta i Stockholms-utställningen. De ståtliga fartygen ankrade på Strömmen i Stockholm och utgjorde ett vackert blickfång flera somrar.

Svenskt lektorat i Krakow
Föreningen medverkade till att ett lektorat i svenska språket inrättades vid Jagellonska Universitetet i Krakow. Den utnämnde lektorn Knut Olof Falk kom sedermera att bli professor i slaviska språk vid Universitetet i Lund. Han intresserade sig mycket för området kring Szwajzarja och resterna av den jatvingska folkstammen och dess kultur. Efter hans död överlämnade hösten 2007 hans änka Dagmar Falk vid en ceremoni på Republiken Polens Generalkonsulat i Malmö hela forskningsarvet till Regionmuseet i Suwalki. I samband utsågs fru Falck till hedersmedborgare i Suwalki.

Föredrag och utställningar
En utställning om polsk grafik ägde 1934 rum på Nationalmuseum i Stockholm. Då hade den tidigare bildade Warszawaföreningen fått tillskott i och med att föreningar bildats i Gdynia, Krakow, Katowice och Poznan. Den så aktive sekreteraren Fellenius höll föredrag på olika platser i Polen och i Lodz besöktes föredraget av över1200 personer. Föreningen skänkte svensk skönlitteratur till Universiteten i Warszawa och Krakow ävensom till de olika polsk-svenska föreningarna. Vid den stora konstindustriutställningen i Warszawa 1938 var Föreningen representerad i utställningsbestyrelsen.

The Swedish Connection – dubbelbottnad verksamhet

Sven Norrman i Warszawa

ASEA-direktören Sven Norrman under fredlig förkrigspromenad i Warszawa. (Källa: Józef Lewandowski, Knutpunkt Stockholm, Bokförlaget Atlantis)

Under mellankrigstiden väcktes intresset från svenska företag att etablera sig i Polen. Strax efter det avslutade rysk-polska kriget 1920 var det en livlig uppbyggnad av olika fabriker. Så startade t.ex. Svenska Tändsticks AB under Ivan Kreuger en omfattande verksamhet. Telefonförbindelserna i de flesta städer i Polen ägdes sedan 1904 av L M Ericsson. Med bl.a.elektrifieringen av polska järnvägar arbetade ASEA. Alfa Laval sysslade med försäljning av mjölkmaskiner och kylinredning. Andra stora svenska företag som etablerade sig var SKF, Sandviken och Electrolux. 1924 undertecknades ett avtal mellan Sverige och Polen gällande samarbete inom handel och navigation. 1929 grundades i Stockholm Svensk-Polska Handelskammaren. Sverige kom att bli en av Polens viktigaste handelspartner, bl.a. i fråga om kol. Även intresset för polsk kultur ökade starkt i Sverige. Flera av de högsta cheferna i dessa företag var också medlemmar i Polsk-Svenska Föreningen i Warszawa. Några hade varit stiftare av Svensk-Polska Föreningen i Stockholm 1926. Flera av dem kom under andra världskriget att ta aktiv del i kampen mot nazisterna. Så t.ex.var ett tiotal av dem aktiva i den polska motståndsrörelsen. Vid sina resor till huvudkontoren i Stockholm färdades de med dubbelbottnade väskor. Däri smugglades ytterst viktiga handlingar ut till de allierade och den polska exilregeringen i London. Med sig tillbaka hade de stora summor US-dollar till Hemarmén (AK). En av dem, ASEA-direktören Sven Norrman, lyckades föra ut de första dokumenten som upplyste om Wannseekonferensens beslut om ”den slutgiltiga lösningen”. Alla greps utom Sven Norrman, som just vid det tillfället befann sig i Stockholm. Flera av dem dömdes till döden. Dödsdomarna verkställdes inte utan de dömda affärsmännen internerades utanför Berlin och frigavs strax före krigsslutet. Detta till stor del genom ingripande av Heinrich Himmler, som genom påverkan av sin svenska massör Felix Kersten också bidragit till genomförandet av Bernadotteaktionen, De vita bussarna.

1944
Andra världskriget satte starka pro-polska rörelser i gång. I Stockholm bildades en polsk hjälpkommitté. Föreningen drog genom olika arrangemang in betydande belopp, som sedan användes till hjälp till dels flyktade polacker och dels direkt in till Polen. Polska Röda Korset hade upprättat en avdelning i Stockholm med vilken Föreningen samarbetade nära. 1944 publicerade Albert Bonniers Förlag en skrift med titeln ”1944”. Denna skrift ingick som bilaga till författarna Eyvind Johnsons och Gunnar Almstedts gripande och engagerande skrift om Warszawaupproret 1944. Denna blev en svidande vidräkning med dem som svikit Polen och Warszawa. Författarna slutade med: ”De polska trupperna deltar i förföljandet. De har gått över en av Seinebroarna. En skylt på vägen bär inskriptionen ´Vägen till Warszawa´. Warszawa är ett lösenord. Skall de civiliserade folken låta Warszawa och allt vad detta begrepp innebär av frihetslidelse och frihetskamp lämnas utan hjälp? Kan vi ännu säga att Polens affärer inte angår oss? Måste den vädjan till mänskligheten om åtminstone moralisk hjälp, som den hemliga polska radiosändaren dygn efter dygn sänder ut i världen från det isolerade Warszawa, möta döva öron också i detta fria, upplysta land?”.

Warszawaveckan 1946 och barnsjukhus i Otwock

svenska_sjuksjoterskor_i_Otwock

Svenska sjuksköterskor i Otwock, 1946. (Arkiv: Sonja Lundberg)

Freden kom. Förhållandena i Polen var mycket besvärliga. 1946 anordnades en stor Warszawavecka i Stockholm, som inbringade ett belopp i dagens penningvärde på 3 miljoner kronor. Tillsammans med Polenhjälpen byggdes ett helt nytt barnsjukhus för tuberkulossjuka barn i Otwock. Det tog emot 400 patienter. Sjukhuset måste senare överlämnas till den nya regimen. En pensionerad sjuksköterska Sonja Lundberg, som direkt efter sin examen 1946 tjänstgjorde i Otwock, minns fortfarande mötet med grymma verkligheten. Förbindelserna mellan de båda Föreningarna i Sverige och Polen vidmakthölls och blev i vissa lägen än djupare. Notabelt är att åren efter andra världskriget var borgmästarna i Warszawa och Stockholm ordförande i sin respektive svensk-polska/polsk-svenska förening. Det var Carl Albert Anderson i Stockholm och Stanisalw Tolwinski i Warszawa.

Lokalföreningar bildas
Efterkrigsårens första tid präglades för Föreningen av olika hjälpåtgärder. Lokala kommittéer tillskapades vilka efter 1976 kom att utgöra självständiga föreningar. 1959 genomfördes ett ordförandeskifte. Då tog överläkaren Harry Neumüller över klubban. Han var väl förtrogen med Polen efter att direkt efter kriget lett de svenska hjälpinsatserna med tuberkulosbekämpning, dels i mobila kliniker och dels på barnsjukhuset i Otwock. Vid 40-årsjubiléet 1966, som genomfördes på Stockholms stadshus, deltog en större delegation från Warszawa. Högtidstalet hölls av tidigare ordföranden Carl Albert Anderson. Han framhöll bl.a. ”När jag med min gamle vän Tolwinski- dåvarande ordföranden i Warszawas stadsfullmäktige- såg ruinerna 1947 och hörde hans förtröstan och tro på framtiden, kände jag instinktivt denna vilja och kraft hos honom som ett uttryck för den polska folksjälen. I dag finns i Warszawa de fullödiga bevisen för att viljan var en stormande, ja en betvingande verklighet. Jag böjer ödmjukt mitt huvud inför detta folkliga stordåd och jag lyckönskar Svensk-Polska Föreningen ej blott till Föreningens 40-åriga jubileum utan också till förmån att få arbeta för främjandet av förbindelserna med ett folk präglat av så högtstående kvaliteter”.

Femtioårsjubileum
Förhållandet mellan Föreningen och folkrepubliken Polens ambassad hade i stort sett varit gott under tiden efter andra världskriget. Inga direkta försök därifrån att ingripa i verksamheten hade noterats. Föreningens företrädare hade också mycket klart och tydligt deklarerat Föreningens opolitiska ställning. Därför hade också regelmässigt ambassadören och ambassadpersonal deltagit i olika aktiviteter. Men 1968 försämrades förhållandet starkt. Detta efter Warszawapaktens väpnade intervention i samband med den s.k. Pragvåren. Föreningen protesterade starkt. Det var dock inte enbart mellan Föreningen och ambassaden som det blev frostigt. Ett planerat besök av den polske premiärministern Jozef Cyrankiewicz sköts på framtiden.

1974 tillträdde direktören Georg B. Mazur som ordförande. Under hans tid arrangerades 1976 ett mycket högtidligt 50-årsjubileum på Stockholms stadshus. I samband därmed fastställdes det nya föreningsnamnet Svensk-Polska Samfundet. De lokala avdelningarna blev självständiga föreningar under Samfundets egid. 1979 lämnade Mazur ordförandeskapet till en av Sveriges högste och mest välkända jurister, regeringsrådet Gustaf Petrén. Han kom, inom sitt yrkesområde, för övrigt att medverka till att Polen som första öststatsland inrättade en befattning som justitieombudsman. Petrén hade 1988 hållit en föreläsning i Sejmen om denna institution och bara kort tid därefter inrättades ämbetet i Polen.

Hjälptransporter
Under de på 1970- och 1980-talen så svåra förhållandena i Polen medverkade och organiserade Svensk-Polska Samfundet olika hjälptransporter. Även besök hos systerföreningarna genomfördes frekvent. När krigstillståndet proklamerades den 13 december 1981 befann sig en större grupp Samfundsmedlemmar från Sverige i Wroclaw. Det blev en relativt dramatisk hemresa. Under de närmaste åren därefter kom Samfundet att framför allt genom föreningarna i Blekinge och Skåne medverka i hjälptransporter. Blekingeföreningen genomförde den största enskilda transporten. Själv hade författaren av denna minnesbok förmånen att under krigstillståndstiden få tjänstgöra som delegat för Internationella Röda Korset i Polen. Det var under den tiden mitt starka intresse för Polen befästes.

Ordförandeskifte

Mats Olsson, Karin Maltestam, Camilla Odnoff , Gustaf Petrén med hustru Mary Anne

Blekingeföreningen firade sitt femårsjubileum 1980 ombord på polska skeppet Dar Pomorza. Fr.v. kommunalrådet Mats Olsson i Karlshamn, ordföranden Karin Maltestam, landshövding Camilla Odnoff, Samfundets ordförande Gustaf Petrén med hustru Mary Anne. Foto: Jan Maltestam

Gustaf Petrén efterträddes 1987 av riksdagsmannen Ivar Virgin som besatt ett mycket starkt Polenintresse. Under hans ordförandetid utvecklades de s.k. gränsträffarna mellan representanter från de svenska och polska föreningarna, bland annat på familjegodset Mariedal i Lundsbrunn. Mika Larsson, som under krigstillståndet tjänstgjort som Sveriges Radios och Televisions reporter i Polen, efterträdde 1997 Virgin. Hon kom senare att i två olika perioder tjänstgöra som kulturråd vid Svenska Ambassaden i Warszawa. Sedan 2001 upprätthålles ordförandeposten av översten Hans Bjernby som bl.a. tjänstgjort som försvarsattaché vid ambassaden i Warszawa.

Polen åter fri nation
1989 – det magiska året. Det första fria valet. Den förste icke-kommunistiske presidenten Lech Walesa. Ett glädjens år. Det som börjat i Gdansk 1980 blev till vad man hoppats på, men kanske inte helt vågat tro skulle hända så snabbt och oblodigt – Polens och Europas frigörelse. Samfundet har därefter med största intresse deltagit i den fortsatta utvecklingen. Livlig verksamhet mellan föreningarna har ägt rum. Lokalföreningar i Sverige finns nu i Stockholm, Uppsala, Göteborg, Blekinge, Skåne och på Gotland. Nära utbyte med de polska systerföreningarna sker årligen. Inte minst kommer svenska föreningsmedlemmar till Polen i samband med midsommar- och Lucia-firandet.

Utställningar
Svensk-Polska Samfundet har deltagit i och arrangerat ett flertal utställningar under de senaste åren. Bl.a. kunde vi visa frihetsutställningen Polens sak är vår redan 2004. En egenproducerad utställning om Den humanitära hjälpen till Polen gjordes då också och visades i bl.a. Göteborg och Landskrona. I samband med Polen-året i Sverige 2003 visades utställningen Polens väg till frihet – med Solidarnosc till Europa. Denna utställning återkom senare 2007 då den visades i Landskrona. Utställningen öppnades av Republiken Polens ambassadör i Stockholm Michal Czyz och borgmästaren i Landskrona, Lennart Söderberg, i närvaro av bl.a. statsrådet Christina Husmark-Persson, Sveriges ambassadör i Warszawa Tomas Bertelman, generalkonsuln i Malmö Jaroslaw Lasinski. och Polska Institutets direktör Katarzyna Tubylewicz Hösten 2006 hade genomförts en utställning om det bästa av det bästa från Malbork- Den brinnande stenen – Bärnsten från Polen. 25.000 personer besökte utställningen som öppnades av Republiken Polens ambassadör i Stockholm Michal Czyz. Framförallt Blekingeföreningen har under årens lopp genomfört en omfattande utställningsverksamhet, företrädesvis inom konstområdet. Denna förening har utmärkta kontakter med det polska konstlivet, framförallt i Krakow.

Samfundet 2010
Lokalföreningarna har arbetat starkt. Ibland har det varit litet upp och ned. Några föreningar har varit vilande men under de senaste åren har en märkbar konsolidering skett. Verksamheten bedrivs nu mycket kraftfullt i Stockholms-, Blekinge- och Skåneföreningarna. I Uppsala och Göteborg har de gamla föreningarna återuppstått och visar nu en imponerande verksamhet. 2006 kunde en ny förening skåda ljuset, Gotlandsföreningen. Denna har på ett alldeles utmärkt sätt satt Polen på kartan. Där bedrives också genom dess ordförande en engagerande verksamhet bland högstadieeleverna, som årligen besöker Polen och Auschwitz.

Sammantaget ser föreningsverksamheten lovande ut. I och med Polens inträde i Europeiska Unionen och det nära Östersjösamarbetet står vi varandra än närmare nu. Mellan Sverige och Polen har de tidigare så fasta banden knutits än fastare. Må de så bestå.

Tor Johanson

Tor Johanson 1982

Tor Johanson som rödakorsdelegat i Polen sommaren 1982. Arkivfoto: Jan Birgersson, Svenska röda korset.